En kolarlärlings betraktelser

Föga anande jag vidden av det äventyr som skulle starta när jag tillsammans med mina morbröder bestämde mig för att återskapa en kolarmiljö på fastigheten Lilla Ekhult. Visserligen hade jag en vision av vad vi skulle försöka åstadkomma men som allt som oftast när man arbetar med ett projekt uppstår oväntade saker, saker som i det här fallet både gav mig lite huvudbry men också många goda skratt och trevliga minnen. Nedan skall jag försöka redogöra för några av dessa saker när jag tänkte berätta om projektets genomförande.

Redan tidigt hade jag siktet inställt på att först återuppbygga en kolarkoja av äldre utseende och därefter resa en kolmila som vi sedan skulle kola i samband med ett besöksevenemang på platsen. Men innan jag kom så långt att jag kunde börja fylla denna ambition med innehåll behövde fördjupade studier av såväl kolarkoja- och komilabyggande som kunskap om hur kolning går till i praktiken inhämtas. Även om jag konfronterats med delar av detta tidigare under min utbildningstid eller inom ramen för mitt arbete med natur- och kulturmiljövård på Länsstyrelsen i Kalmar insåg jag att det fanns betydligt mer kunskap om detaljer som behövde inhämtas innan jag kunde våga mig på ett sådant företag. Förutom att plöja igenom olika litteratur och beskrivningar på internet eller via samtal med personer med goda erfarenheter på detta område gjordes studiebesök vid ett 15-tal kolarkojor och ett par pågående kolmilor för att inhämta mer kunskap.

Projektet med att återskapa en kolarmiljö startade i slutet av 2011 med att hugga bort den granskog som fanns på platsen där kolarmiljön skulle uppföras, en plats som tidigare hyst både en kolarkoja såväl som minst en kolmila. Första steget i att återskapa kolarkojan togs hösten 2012 med att gräva fram ytan för dess föregångare och restaurera den kolarugn som tidigare fans på platsen men som nu rasat samman fullständigt. När det var färdigt började vi med att resa grundstommar av torrtallar som vi dessförinnan huggit och barkat. I början av våren 2013 inledde vi arbetet med långväggarna vilka bestod av ett drygt 70-tal granslanor som vi högg och barkade under föregående vinter. Samma material användes även för de båda kortsidorna.

Resta granslanor är ett karakteristiskt utseende hos kolarkojor av äldre typ, likaså att kolarkojan helt eller delvis täcks med t ex jord eller grästorv. Innan vi därför valde att täcka kolarkojan, i vårt fall långsidorna, med grästorv behövdes dock lite modernt byggnadsmaterial tillföras för att den skulle kunna stå emot rötangrepp. Hur gör man då detta utan att förvanska kolarkojans ålderdomliga uttryck? Hemligheten med att lyckas skapa en kolarkoja av äldre utseende är att sådana moderna inslag just förblir hemliga i kolarkojan. Innan långsidorna kunde täckas med grästorv påfördes kolarkojan därför ytterligare tre lager under sommaren 2013 med först tallvirke, som vi låtit såga hos Bert Andersson i Vrångfall, därefter tjärpapp och ytterst en platonmatta. Med detta hade ett rötbeständigt skydd skapats för långsidornas väggar som inte skall kunna uppfattas av ögat. Nu var kolarkojan redo att täckas med gräs- och i vårt fall även dikestorv, vilket inleddes i början av hösten 2013. Efter ett ganska tids- och arbetskrävande moment att få gräs- och dikestorven på plats kunde så de sista detaljerna med en dörr och ett par britsar byggas innan kolarkojan stod färdig någon månad innan vintern 2013 skulle ta sin början.

Total arbetstid för kolarkojan har jag inte antecknat till fullo men det torde röra sig om i runda slängar 3-4 veckor avseende alla momenten. Ett par saker minns jag särskilt från kolarkojabygget som lite knepiga moment. Dels behövde vi ta bort en del av en större granstubbe som satte käppar i hjulen för oss att återskapa kolarugnen. Efter en hel del grävande och sågande kunde en traktor med kätting dra bort tillräckligt mycket av stubben men inte utan att göra så mycket motstånd att en kättingögla faktiskt gick av. Det är sannerligen krafter i stora trädstubbar.

Dels skulle framsidan luta inåt som de ofta gjorde på äldre kolarkojor. På framsidan skulle även en lutande dörr inplaceras som vilade på en dörrkarm. Nu kunde man säkert gjort detta mycket enklare genom att använda sågat virke men för att hitta den gamla prägel jag sökte hade jag en idé om att hugga ut en dörrkarm i granslanor. Detta visade sig bli ett ganska tidskrävande arbete för att få ihop alla mått och vinklar. Som tur var för mig hade min kompanjon, morbror Ingvar Sköld, mycket god hand med dessa mått varför vi tillslut efter ganska mycket mätande och utmejslande arbete fick ihop den dörrkarm som dörren sedan kunde placeras in i.

Med kolarkojan på plats kunde nästa steg i detta projekt påbörjas - resandet av en kolmila. Det första som skulle bestämmas var kolmilans storlek. För att inte själva kolningsprocesen skulle bli alltför utdragen men också för vetskapen om faran i att behöva klättra på kolmilor av större storlek beslutade jag och min kolarkompanjon, morbror Ingvar, att milans storlek inte skulle vara större än att vi kunde stå på marken och klubba densamma. Innan själva kolmilan uppfördes behövdes dock kolved förskaffas. Lyckligtvis blev denna process smidig då mycket restmaterial fanns alldeles i närheten då vi avverkat en del gran på fastigheten vintern 2013-14. Dessutom kunde jag dryga ut kolvedens inslag av barr med en hel del lövträd tack vare min granne Sven-Olof Pettersson i Björkstugan som sponsrade mitt kolvedsbestånd med en hel del björk då han nyligen gjort ganska stora röjningsinsatser i en ungskog på sin fastighet.

Själva kolmilan restes under sommaren 2014 när kolveden, delvis randbarkad, hunnit torka några månader. Först lades ett hjul av lite grövre granslanor ut som milans golv av sågade ytor kunde vila på. Själva resningen av kolveden utfördes därefter runt en tändtrumma, den s.k. kungen, som Astor Swahn i Björkbacka hade vänligheten att tillverka åt mig. Kolveden restes sedan runt tändtrumman. Det gällde här att vara mycket noga med att kolveden blev både tät och ställd i rätt riktning mot tändtrumman för att undvika senare problem under kolningsprocessen. Det visade sig inte vara helt enkelt med så kort kolved som vi hade på ca 1,3 m. Första gången rasade milan efter några lager kolved. När vi andra gången fick fason på kolvedens resning insåg vi att vi fick en ganska brant kolmila, även det till följd av kolvedens begränsade längd. Detta skulle komma att ställa vissa krav på den mängd täckningsmaterial som skulle påföras milan.

Täckningen gjordes först med mossa och granris. Därefter skulle ett tätt material påföras för att strypa syretillförseln i samband med kolningen. I äldre tider innebar det vanligen att man öste på en blandning av kolrester och jord, d.v.s. stybb. Eftersom vi inte skulle kunna tillförskaffa tillräcklig mängd stybb utan ganska mycket grävningsarbeten till den ganska branta milan valde vi en annan lösning som var vanlig vid kolning invid sågverken förr, d.v.s. att använda sågspån. Tack vare Astor Swahn, som sponsrade mig med tre fullastade släpvagnar sågspån vilka hämtades vid Horns trä- och byggvaror efter att tacksamt ha lastats av Per Carlsson med hjullastare, kunde kolmilan slutligen täckas.

När kolmilan stod färdig i mitten av augusti i år kunde så planeringen på allvar ta fart av det besökstillfälle för allmänheten under hösten när kolmilan så småningom skulle tändas. Eftersom det var ett sådant fantastiskt fint väder i somras insåg jag att vi skulle behöva skjuta fram tändningen till lite senare under hösten för att marken inte skulle vara så torr. Samtidigt ville jag försöka begagna mig av det fina vädret för besökstillfället varför jag tillsammans med en stor skara funktionärer av nära anhöriga och bekanta bjöd in till en förevisningdag vid kolarmiljön i början av september. Till min stora glädje valde hela 70-80 personer i strålande solsken att ta del av det program som iordningsställts för dagen med olika föredrag, informationsbord och servering. Jag var själv riktigt glad att kunna visa upp många av de verktyg som förr användes i samband med kolningen inklusive en kolryss tack vare bl.a. Locknevi Hembygdsförening och olika privatpersoner som lät mig låna redskap till besöksdagen.

Stärkta av denna trevliga dag bestämde jag mig för att bjuda in till själva tändningen för de som så önskade. I början av oktober var vädret tillslut det rätta efter att marken fått lite mer nederbörd varför vi beslutade att genomföra tändningen. Nästan 60 personer slöt upp vi detta tillfälle. Om jag inte var nervös när jag skulle hålla föredrag vid besökstillfället i september blev jag lite knäsvag vid tanken att misslyckas att tända milan inför så mycket folk. Även om min kolarkompanjon, morbror Ingvar, haft en hel del erfarenhet av kolning när han var i ungdomen var själva tändmomentet en process ingen av oss hade genomfört tidigare. Lyckligtvis dök ett par bekanta upp som tänt och kolat flera milor på senare år. Stärkta av deras närvaro tänkte jag att nu skall vi nog få igång milan. Efter att tändningen lyckligt och väl genomförts stybbades milan igen och nu påbörjades den sista delen i projektet med kolarmiljön, d.v.s. själva kolningen.

Milan, som var av ett lite mindre format, beräknades kunna kola ut på fyra dygn, en tidsperiod som krävde ständig passning av antingen mig eller morbröderna Ingvar och Helge Sköld. När jag tidigare besökt andra kolmilor i aktion har jag fått ta del av mycket användbar information om kolningens olika moment med detaljer som kan avslöja hur det är ställt med kolningen inne i milan som t.ex. färgen på milans rök m.m. T.ex. gällde det för vår del att inte få milan av kola ojämnt och riskera att den skulle sätta sig på ena sidan. Detta reglerade vi genom att öppna och stänga olika draghål runt milan vid olika tillfällen och sedan studera hur rökgaserna från milan sipprade igenom. Som kanske några av er minns mig nämna vid besöksdagen döpte jag milan efter min mors smeknamn Maja i hopp om ett gott tecken på en snäll och lugn mila då min mor vanligtvis har ett lugnt temperament. Som tur var levererade just kolmilan Maja det lugna temperament som jag hoppades på. Inga oönskade puffar inträffade, som annars kan uppstå i början av kolningen varpå stybben kastas av. Även under resten av kolningen gick allt väl, både avseende att kolningen av milan blev jämn och som det skulle visa sig också i fråga om hur väl kolveden kolade ut. Den tog dessutom just fyra dygn att slutföra som beräknat.

Till min stora glädje fortsatte besökare att strömma till de dagar som milan var igång. Åtminstone 60-70 besökare kunde inräknas de dagar kolningen pågick. Flera av dessa besökare utgjordes av personer som återkom flera gångar. Förutom många spännande historier, som jag fick höra om kolning i äldre tider, gjorde jag en intressant iakttagelse hos flera av de personer som besökte milan när kolningen kommit igång och den karakteristiska kolröken börjat ge sig tillkänna i omgivningen. Redan i backen upp mot kolmilan kunde jag höra att fler personer tog ett djupt andetag och sedan utbrast: -”Nu känner jag milrök. Det var längesedan.” Med ens tycktes jag mig se att dessa personer gjorde en inre tidsresa 50 år tillbaka i tiden när de som barn kanske sprang förbi t.ex. ett sågverk där kolning pågick. Dessa besök gladde mig mycket och gjorde att tiden gick ganska snabbt vid milan även om man efter några dygn började känna av lite sömnbrist. En särskilt rolig episod för mig som gammal schackspelare var att schackvännen Krister Segergren från Gårdspånga kom på besök och vipps fann vi oss vid ett schackbräde invid kolmilan.

Jag fick flera gånger under kolningen frågan om jag tänkte sälja kol senare. Jag replikerade lite skrockfullt att jag bäst ämnade få återkomma till denna fråga efter kolningen slutförts om jag då hade något att erbjuda så det inte bara blivit aska av alltihopa. Av den ca 4,5 kubikmeter kolved som kolmilan bestod av kunde jag efter rivningen konstatera att i princip all kolved hade kolat ut. När rivningen var färdig insåg jag att jag nu förfogar över ca 2 kubikmeter fin grillkol. Jag har påbörjat arbetet att knacka kol och förpacka det i påsar om ca 3 kg. Kolet torde bli både varmare och vara drygare än det industriproducerade kol som till vardags kan köpas i affär.

Till sist vill jag rikta ett stort tack till Locknevi Hembygdsförening, Skogsstyrelsen och alla personer som på olika sätt har hjälpt mig under detta projekt, inte minst mina närmaste kompanjoner - mina morbröder Helge, Arne och framförallt Ingvar Sköld. Att namnge alla andra blir för långt för denna text även om en del personer omnämnts ovan (Ni som var närvarande på besökstillfället i början av september fick höra mig räkna upp dessa och vet att jag är skyldig många personer ett tack för att ha bidragit till detta projekts genomförande om det så handlar om att vara funktionär vid besökstillfället, tillverka skyltar till kolarkojan eller givit mig goda råd om kolningens svåra hantverk). Sist men inte minst vill jag rikta ett tack till alla besökare som berikat min upplevelse av kolarprojektet.

Slutligen kanske jag skall svara på en fråga som jag fick av flera besökare under kolningsprocessen, d.v.s. blir det någon ytterligare mila i framtiden i Lilla Ekhult. Jag kan definitivt säga att jag fick blodad tand av detta projekt och jag skulle gärna vilja återkomma men jag kan nog inte lova att det blir redan nästa år. Som jag försökt visa här är det inget man klarar av att genomföra helt på egen hand samtidigt som min fritid varit ganska ockuperad av detta projekt under 2013 och 2014. För att också få tid till andra projekt som finns i mina tankar kanske jag behöver göra en liten paus åtminstone nästa år men vis av erfarenhet säger jag att osvuret är bäst!

Jerry Svensson